Ja, så var denna högtidshelgen över. Och jag måste säga, det var inte så farligt som jag föreställt mig. Många koppar med te, många "nej tack jag åt nyss", mycket tugga/spotta, och inte riktigt tillräckligt med jogg, men på det stora hela... så blev det ändå minus. 

Jag ler varje gång jag hör någon skära upp en skiva av en limpa, nybakt från affären. Jag ler varje gång jag hör locket till godisskålen klinga.
Jag ler när jag ser rester av kex och kakor på tallrikar i köket.
Jag ler när jag ser folk sitta inne istället för att vara ute och springa.
Jag ler när jag ser folk dricka oboy eller kaffe med grädde, istället för grönt te. Varför? Jag ler för att jag själv, jag gör inget av det.

(Nu när jag läser igenom vad jag skrivit, det var ju inte riktigt meningen att det skulle rimma, haha! Ibland så flödar tanken lite för mycket kanske. Godnatt)

Fantastiskt bra dag idag. Intaget landade på väl under 1000, och när det lagades min fd favoriträtt, färsk pasta med pesto och soltorkade tomater... inte en tugga. Har börjat dra ner på kaffe och ersätta med grönt te, (många, många koppar...) och mitt fokus känns så bra. Hoppas på sol imorgon också, i bägge benämningar. 

Just nu sitter jag utomhus och bloggar. Jag sitter utomhus, i linne, och bloggar. För en liten stund sen kom jag tillbaks från en springtur. Otroligt skönt. Kall motvind på vägen ut, men vinden i ryggen och solen i ansiktet på vägen tillbaka. Stretchade utomhus och tillät mig sedan att sitta ner en liten stund och bara andas. Lyssna till allt, lyssna till fåglarna som pickar i sig maten jag lagt ut åt dom. Är det inte underligt va lite d-vitamin kan göra? Jag känner att mig humör skjutit i höjden och jag har energi till att göra en miljon saker idag. 

Ja, så nu är jag här egentligen. Har det verkligen gått fem år sedan jag skapade den här bloggen? Jag minns allting. Hur jag knattrade på tangentbordet i datorsalen i skolan, livrädd för att jag inte skulle hinna klicka ner innan någon gick fram till mig. Varje tugga i matsalen som slank ner, som kom upp. Alla promenader runt i stan. Alla frusna nätter. Joggingturer i snön, joggingturer i solsken.

Och nu är jag tillbaka, och det är lika skönt då som nu att skriva och låta fingrarna dansa och tanken flöda. Jag är väl rätt så övertygad om att det inte är någon annan än jag själv som kikar in här längre. Men om det är någon kvar så får ni hemskt gärna säga hej.