Jag brukar inte vara den som förespråkar och predikar om hur man ska vara tacksam för var sak. Tänka på barnen i Afrika och så vidare.

Men det slog mig häromdagen hur mitt liv hade sett ut, om jag inte växt upp i Sverige, utan i ett land som har det betydligt sämre ställt, både ekonomiskt och emotionellt.

Jag hade antagligen inte haft några problem med att komma ur sängen på morgonen. Jag har alltid sett min säng som min egen lilla fristad, med ett mjukt duntäcke, nya rena lakan som doftar gott, mjuka kuddar. Det är inte alla som kan vila sitt huvud så på natten.

Jag hade inte kunnat tvätta mitt ansikte med rent vatten. Inga kontaktlinser.
Bodylotion, mascara, parfym. Sådan lyx.

Att ha möjligheten att låta vattnet rinna medan man borstar tänderna, och kanske slänga tandkrämstuben liiite för tidigt, för att man inte orkar klämma ut det där lilla, sista.

Möjligheten att använda Internet. Hålla kontakt med människor, och dagligen få veta vad var och en håller på med. Oavsett om man bett om det eller ej.
Att kunna säga, skriva och göra vad man vill. Protestera när något är fel och fira när man är glad.

Jag har två ben, och två fötter. Hela min kropp är i perfekt fungerande form, och jag kan göra fantastiska saker med den. Att bara sätta ena foten framför den andra, har tagit mig ett steg framåt. Något som vi gör så instinktivt, så alldagligt, ibland utan att tänka efter, och ibland efter noggrann planering.
För en del är det bara en tanke. Kanske en dröm.

En dröm. När jag nu tänker på min dröm... det känns så enfaldigt.
Men samtidigt kan jag inte släppa den. Alls.
Jag kan inte släppa den.