Jag vet inte varför, men jag har kännt mig så otroligt svart dom senaste dagarna. Har knappt haft orken att prata med någon, och när jag blivit tvingad känner jag direkt hur mina taggar fälls ut. Försöker vara som vanligt, försöker att inte göra väsen eller väcka uppmärksamhet, men hur lätt är det när man bara vill skrika åt någon att sluta prata? Vråla i all oändlighet när en kork sitter för hårt för att öppnas? När det är så fruktansvärt jobbigt att strumporna inte matchar, när man är så förvirrad att man sätter in sin nybryggda kopp kaffe i kylen när man letar efter vitaminerna. Jag känner att jag bara vill sova bort det här och vakna upp till en annan dag, en bättre dag.

När han frågar om jag mår bra. Om jag håller på med något konstigt. När han säger att jag kan berätta allting för honom, det vet jag va? När jag ser hur han tittar. Känner hur han undrar. Så synd att jag aldrig skulle kunna förklara för dig.

Vilken jävla skitdag det har varit. Vill lägga mig ner och bara sova, spola tillbaks, och börja om. Finns inget, INGET som påverkar min kropp och mitt sinne så negativt som stress. Allt bara förstörs och jag kan inte tänka klart.
Men det måste finnas stress. Jag är vid den punkten i mina studier att om jag inte känner mig stressad, så borde jag känna mig stressad av att jag inte känner mig stressad. You feel me? Men snart, snart är det över. Förhoppningsvis är jag hel tills dess.

JAG MÅR SÅ ILLA OCH DET ÄR FÖR ATT JAG HAR ÄTIT.

Finns det egentligen någonting som är mer mat-avtändande, än att lyssna på andra som äter? Vid frukosten idag när jag sippade mitt svarta kaffe var allt jag kunde höra: tuggande tänder,
slafsigt saliv,
morrande magar
och något ansträngd andning genom näsan.

Som att man vill hinna andas och äta samtidigt, så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt. Så. Vidrigt.

Ja, så var denna högtidshelgen över. Och jag måste säga, det var inte så farligt som jag föreställt mig. Många koppar med te, många "nej tack jag åt nyss", mycket tugga/spotta, och inte riktigt tillräckligt med jogg, men på det stora hela... så blev det ändå minus. 

Jag ler varje gång jag hör någon skära upp en skiva av en limpa, nybakt från affären. Jag ler varje gång jag hör locket till godisskålen klinga.
Jag ler när jag ser rester av kex och kakor på tallrikar i köket.
Jag ler när jag ser folk sitta inne istället för att vara ute och springa.
Jag ler när jag ser folk dricka oboy eller kaffe med grädde, istället för grönt te. Varför? Jag ler för att jag själv, jag gör inget av det.

(Nu när jag läser igenom vad jag skrivit, det var ju inte riktigt meningen att det skulle rimma, haha! Ibland så flödar tanken lite för mycket kanske. Godnatt)

Fantastiskt bra dag idag. Intaget landade på väl under 1000, och när det lagades min fd favoriträtt, färsk pasta med pesto och soltorkade tomater... inte en tugga. Har börjat dra ner på kaffe och ersätta med grönt te, (många, många koppar...) och mitt fokus känns så bra. Hoppas på sol imorgon också, i bägge benämningar.