Just nu sitter jag utomhus och bloggar. Jag sitter utomhus, i linne, och bloggar. För en liten stund sen kom jag tillbaks från en springtur. Otroligt skönt. Kall motvind på vägen ut, men vinden i ryggen och solen i ansiktet på vägen tillbaka. Stretchade utomhus och tillät mig sedan att sitta ner en liten stund och bara andas. Lyssna till allt, lyssna till fåglarna som pickar i sig maten jag lagt ut åt dom. Är det inte underligt va lite d-vitamin kan göra? Jag känner att mig humör skjutit i höjden och jag har energi till att göra en miljon saker idag. 

Ja, så nu är jag här egentligen. Har det verkligen gått fem år sedan jag skapade den här bloggen? Jag minns allting. Hur jag knattrade på tangentbordet i datorsalen i skolan, livrädd för att jag inte skulle hinna klicka ner innan någon gick fram till mig. Varje tugga i matsalen som slank ner, som kom upp. Alla promenader runt i stan. Alla frusna nätter. Joggingturer i snön, joggingturer i solsken.

Och nu är jag tillbaka, och det är lika skönt då som nu att skriva och låta fingrarna dansa och tanken flöda. Jag är väl rätt så övertygad om att det inte är någon annan än jag själv som kikar in här längre. Men om det är någon kvar så får ni hemskt gärna säga hej.

Jag brukar inte vara den som förespråkar och predikar om hur man ska vara tacksam för var sak. Tänka på barnen i Afrika och så vidare.

Men det slog mig häromdagen hur mitt liv hade sett ut, om jag inte växt upp i Sverige, utan i ett land som har det betydligt sämre ställt, både ekonomiskt och emotionellt.

Jag hade antagligen inte haft några problem med att komma ur sängen på morgonen. Jag har alltid sett min säng som min egen lilla fristad, med ett mjukt duntäcke, nya rena lakan som doftar gott, mjuka kuddar. Det är inte alla som kan vila sitt huvud så på natten.

Jag hade inte kunnat tvätta mitt ansikte med rent vatten. Inga kontaktlinser.
Bodylotion, mascara, parfym. Sådan lyx.

Att ha möjligheten att låta vattnet rinna medan man borstar tänderna, och kanske slänga tandkrämstuben liiite för tidigt, för att man inte orkar klämma ut det där lilla, sista.

Möjligheten att använda Internet. Hålla kontakt med människor, och dagligen få veta vad var och en håller på med. Oavsett om man bett om det eller ej.
Att kunna säga, skriva och göra vad man vill. Protestera när något är fel och fira när man är glad.

Jag har två ben, och två fötter. Hela min kropp är i perfekt fungerande form, och jag kan göra fantastiska saker med den. Att bara sätta ena foten framför den andra, har tagit mig ett steg framåt. Något som vi gör så instinktivt, så alldagligt, ibland utan att tänka efter, och ibland efter noggrann planering.
För en del är det bara en tanke. Kanske en dröm.

En dröm. När jag nu tänker på min dröm... det känns så enfaldigt.
Men samtidigt kan jag inte släppa den. Alls.
Jag kan inte släppa den. 

Det gick bra först. Sen när allt var över så kunde jag bara fråga mig... "Vad har jag gjort?" 


Vill att du ska förstå. 

Äntligen fått träna idag. Äntligen. Det kändes så himla skönt, och jag får gå dit imorgon med. Jag har kännt mig ganska glad idag faktiskt. Lätt och inte så mörk. Hoppas att det håller i sig. Ska alldeles strax lägga mig ner, hoppas på en bättre natts sömn.

Vet inte vad jag gör. Vet inte vad jag gör uppe. Jag är trött, men ändå inte. Igår kunde jag inte somna heller. Gick upp vid ungefär den här tiden, och letade efter någonting att läsa. Lyssnar på låg musik. Borde kanske ha det tyst. Ska lägga mig ner nu. Försöka tänka på någonting annat än att jag ska till gymmet imorgon.

Ja, nu är jag här igen... Tittar in på andras bloggar då och då, läser min egen ibland.
Vet inte riktigt vad som fick mig att vilja skriva något just idag. Minns exakt vad som pågick tiden då jag skrev det senaste inlägget här. Jag saknar den tiden.

Jag har hunnit med mycket sedan dess. När jag tittar på min presentation så ser jag att jag har några X att lägga till.
Det får jag göra någon gång.

Jag vill nog egentligen bara prata med någon. Eller få ur mig saker.
Jag har kännt mig så ledsen de senaste dagarna.
Eller ledsen kanske inte är rätt ord, men tom. Som ett skal som bara vandrar omkring. Tafatt i allt jag gör, saker tar längre tid och jag måste tänka efter mycket.

Har en tom känsla i magen. Men jag vet att så fort jag får mat framför mig så kommer jag känna mig mätt igen.
Jag är full av kärlek egentligen. Så fort jag tittar på min familj och min pojkvän så översköljs jag av känslor. Lycka för att dom inte vet vad jag känner. Oro för att dom ska få reda på det någon dag. Ilska för att jag inte kan vara vanlig. Avund för att jag inte kan släppa allt och låta det vara.

Bara vara, men det går inte.
 

Kommer ha en liten bloggpaus i två veckor ungefär.
Det finns en annan sak jag måste koncentrera mig på,

men mars månad är inte slut. Innan den är det så ska jag vara nöjd.

Stay strong!