Jag har vissa ställen som är förbjudna ställen, som jag aldrig sätter min fot på. Pälsaffärer. Dior-butiker, Make Up Store, och snabbmatsgrillar, för att nämna några. Funderar på om jag ska göra mitt kök till ett sådant ställe. Det är så lätt att bara gå ut därifrån, och sedan kan jag sluta tänka på mat nästan direkt. Så lätt men samtidigt så svårt, det fick jag erfara idag. Usch. Jag gick en kvällspromenad. Har hittat en sådan bra spellista på Spotify, där varje låt håller en bra takt för powerwalking. Jag finner det så enormt peppande att gå i takt, man vill ju liksom inte sakta ner. Älskar att gå i kvällssolen, för skuggan gör att mina ben ser så långa ut.

Jag vet inte varför, men jag har kännt mig så otroligt svart dom senaste dagarna. Har knappt haft orken att prata med någon, och när jag blivit tvingad känner jag direkt hur mina taggar fälls ut. Försöker vara som vanligt, försöker att inte göra väsen eller väcka uppmärksamhet, men hur lätt är det när man bara vill skrika åt någon att sluta prata? Vråla i all oändlighet när en kork sitter för hårt för att öppnas? När det är så fruktansvärt jobbigt att strumporna inte matchar, när man är så förvirrad att man sätter in sin nybryggda kopp kaffe i kylen när man letar efter vitaminerna. Jag känner att jag bara vill sova bort det här och vakna upp till en annan dag, en bättre dag.